ÖLAND

Den kalkstensklippa som så småningom kom att kallas Öland var en gång lösa bottenavlagringar i ett tropiskt urtidshav. Slammet, som avsattes för ca. 500 miljoner år sedan, i detta hav förstenades och därmed också de bläckfiskar och kräftdjur som vi i dag kan se i form av fossiler
Mycket yngre är själva jordtäckets. Och ännu yngre är spåren av de första människorna som kom till ön. De spår man lämnat är i form av stenredskap, flintavfall, eldstäder och gravar

När inlandsisen drog sig undan från södra Sverige för ca. 13.000 år sedan, kunde arktiska djur och växter vandra in och ta de frilagda öländska markerna i besittning. I deras spår följde människorna. De kom som kringströvande jägare och fiskare utan fasta uppehållsplatser, små grupper med få enkla redskap för jakten och fisket. De möttes av en ö med vidsträckta öppna slätter och ljusa skogar; ett jungfruligt vildmarksrike med obegränsade utrymmen.

Arkeologiska fynd visar att de äldsta bosättningarna på Öland är mellan 9.000-10.000 år gamla och tillhör jägarstenålderns början. Vid denna tidpunkt låg havsytan ca. 10-20 meter över nuvarande nivå och stora delar av Öland var således täkt med vatten, norra udde låg vid den tiden i närheten av Bruddesta i Alböke socken.

De äldsta runstenarna i landet är från 400-talet e.Kr. Bruket att resa stenar ristade med runor, oftast över döda anförvanter, blev däremot inte allmänt förrän under vikingatiden. Dessa runstenar sattes upp vid vägar där många passerade eller vid tingsplatser där mycket människor samlades. För första gången ser vi på namnen som var vanliga bland befolkningen vid denna tiden. Genom att resa en runsten ville runristaren hedra den döde och med hjälp av runor förmedla den goda gärning den bortgångne utfört.

Runstenarna var troligast målade i glada färger även på ytorna mellan runorna, fragment av runstenar man funnit i Köpings kyrka tyder på detta.